Leenden överallt

Så snart någon tittar upp och ser att man är västerlänning så möts man av ett stort leende och en lätt bugning. Folk är så artiga att man snabbt inser hur lite av artigt beteende man ser hemma i vanliga fall. Men, artighet ser olika ut på olika platser och om jag bemöttes på japansk manér på Linköpings gator och torg skulle jag nog bli misstänksam. Inte här, dock. Istället känner jag mig välkommen och inte så utanför som jag annars skulle.

Habu, det är ormsprit det. Kawa, min ständige följeslagare på äventyren den här veckan, lurade in mig i en spritbutik här i Naha, Okinawas huvudstad. Habu påminde lite om stark bitter, men inte fullt så smakrik. Spriten framställs genom att låta giftormar ligga och dra i spriten många år, minst tio enligt Kawa, innan den går att dricka. Varken gott eller vidrigt, däremot inte alls odrickbart.

Okinawa ligger två och en halv timme söder om Tokyo med flyg. Första halvtimmen ligger Fuji mäktigt och vackert till höger om planet (Kawa checkade in mig på fönsterplats; man tackar!). Subtropiskt klimat innebär för dagen drypande fuktig luft, varmt men inte hett och mulen himmel. Enligt Kawa ska vi vara glada för att solen gömmer sig, det blir väldigt hett inne i Naha annars.

Den gode Kawa hade självklart några ess i skjortärmen, hans fru kommer från ön så han har haft chansen att lära sig de lokala pärlorna. Först, en restaurang med Okinawa-käk och Awamori som specialitet. Vi åt flera lokala maträtter typ tofu med jordnöts-olja, goya, en lokal tempuraviarant med potatis, och sist men inte minst purfärsk ananas. Maken till ananas har jag aldrig smakat, saftig och med en aning kokoston - makalöst läckert. Värt att nämna med stället är att personalen var superbt servicevänlig (jag tyckte syskonparet som serverade påminde om barnboksfiguren Plupp) och awamorin extraordinär. Kawa känner ägaren till stället, som ligger vid sidan om turiststråken och därmed är billigt och bra, som kändes sig stolt över att få se Kawa med svenska gäster ännu än gång. Tack vare det fick vi inte bara en skål, utan till och med två, av husets allra finast awamori, lagrad tjugo (20) år på krus före servering. Ljuvligt!

På vägen tillbaka till hotellet trodde jag att Kawa skulle handla lokala drycker, men stället var en sake- och awamoribar med en ägarinna som var "svårhanterlig" (tänk Seinfelds Soup Nazi för att förstå vad jag menar). Fram med först 10-årig, sedan 15-årig, awamori av styrkan 30% som enligt japanska mått är väldigt starkt. Så här dags på kvällen var jag böjd att hålla med. Till detta små tilltugg, typ Okinawa-tapas. En upplevelse värd hur mycket som helst. Tack Kawa!