Lena + Orup i Cloetta Center

Skulle showen som redan lockat över 100 000 årskådare fungera? Som boren hårdrockare är jag inget stort fan av vare sig Lena Philipsson eller Orup, men självklart har man hört hitsen på en och två gånger. Skulle det räcka ?

Svaret är ett rungande ja! Vassa musiker, briljant ljus, för chokladlådan bra ljud och två huvudpersoner som intar scenen med en självklar pondus gör det lätt att bara njuta. Inte för att alla låtar var bekanta, men det gjorde inget. Ett smart upplägg med förinspelat material på storskärm, dialog, karaoke (!), dans och massor av musik är ett vinnande koncept.

Coheed and Cambria - Debaser Medis 9 april 2008

Äntligen fick jag tillsammans med min gode vän Janne se dem live, Coheed and Cambria som jag lyssnat till och från på ett bra tag tills jag för knappt två år sedan. Då föll poletten ner på riktigt och jag insåg deras storhet. Olikt många som varit med från början anser jag att Coheed and Cambrias plattor bara blir bättre och bättre. Debuten The Second Stage Turbine Blade (2002) hetsar jag inte upp mig över, men In Keeping Secrets of Silent Earth: 3 (2003) är betydligt bättre, med flera riktigt starka låtar. Med Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness (2005) höjer de nivån på både låtskrivande och produktion ännu ett steg. Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume Two: No World for Tomorrow (2007) kommer ännu ett snäpp närmare fulländning med fantastiska melodier och oöverträffad produktion.



Hur funkar då Coheed and Cambria live? DVD:erna Live at the Starland Ballroom (2005) och The Last Supper: Live at Hammerstein Ballroom (2006) skvallrar om att de kortare och mer melodiska låtarna dominerar repertoaren, uppblandat med långa progressiva stycken och lugnare nummer. Personligen saknar jag dessutom stämsången som betyder så mycket på skivorna. Ungefär samma kan jag säga om konserten på Debaser. Visserligen hade bandet förstärkts med två körtjejer och en keyboardist, men dessa inslag var ganska svåra att höra. Orsaken var ett bitvis bedrövligt uselt ljud. Trummor och bas låg alldeles för högt i mixen för att någonsin ge gitarrer, sång eller keybords något riktigt utrymme. Låtvalet föll mig mestadels i smaken, men jag har svårt för de tidigare låtarna (som stora delar av publiken paradoxalt nog verkade mest förthusta i). Jag saknade också andningspauser i form av stillsammare saker. På det stora hela en helt okej konsert med ett band som sin enkla framtoning ändå är roliga att se och lyssna på.

Chris Cornell live i Stockholm

Tungt! Chris Cornell live i Globens annex var mycket tyngre än väntat, med en låtlista som dominerades av material från Soundgarden-eran. Chris Cornells senaste skiva Carry On representerades av rockern No Such Thing, Bond-stänkaren You Know My Name, poppiga Arms Around Your Love och Michael Jackson-covern Billie Jean i en fullkomligt fantastisk ackustisk version. Jag, och kanske många med mig, saknade visserligen finstämda nummer från solosläppen (inget från Euphoria Morning spelades över huvud taget), men det är också min enda egentliga invändning mot låtvalet för kvällen.

Vi bjöds på en dynamisk adrenalinkick med smakprov från större del av Cornells karriär. Det tog några låtar innan bandet verkligen kom upp i varv, men de inledande Soundgarden-numren pumpade igång publiken på ett sätt som snart fick igång musikerna på scenen. Cornells röst är legendarisk, uppskattad för att vara känslig såväl som rå beroende på vad som krävs, och nu inte bara höll rösten genom hela konserten, den låter lika bra som någonsin. Nedan följer låtlistan för kvällen.

Let Me Drown
Outshined
Show Me How to Live
No Such Thing
You Know My Name
Say Hello to Heaven
What You Are
Rusty Cage
Billie Jean (ackustisk)
Fell On Black Days (ackustisk)
Like a Stone (ackustisk)
Doesn't Remind Me (första halvan akustisk)
Cochise
Spoonman
Arms Around Your Love
Black Hole Sun
Jesus Christ Pose
Extra:
Seasons
Be Yourself
Burden in My Hand
Slaves and Bulldozers / Whole Lotta Love