Sista dagen i Tokyo

Ett par möten, koreanskt vegetariskt käk till sen lunch, tillbaka till hotellet för diverse jobb och ännu ett möte, sedan avlutande middag på en trevlig Yakidori-restaurang. Det här stället överraskade till och med mina härdade japanska vänner, som tyckte maten var både god och billig. Det var en snabb sammanfattning av dagen, nu bilder ...

Måndag igen

Först frukost, sedan förberedelser inför dagens besök på det nybyggda sjukhuset i Naha. Kawa hade lite grejor han ville gå igenom, men vi blev klara i god tid och hann med lite sightseeing. Så här borde alla måndagar vara. Vi besökte den kungliga trädgården Shikina-En, det nästa största residenset som kungafamiljen för det gamla Ryukyuriket. Att kliva ur den luftkonidtionerade bilen in i den heta, fkutiga regnskogsliknande trädgården var en chock, särskilt i affärsuniformen svart kostym och slips. Småregn till trots, fick vi en trevlig, men svettig, timmes promenad i sagolik miljö.


Ett par timmar senare är vi klara på sjukhuset, som också huserar öns barnklinik, och har hunnit träffa en radda viktiga personer, en chefstekniker, överläkaren på röntgen och en av Japans vassaste hjärnkirurger och fler därtill. Eftersom vi hade skippat lunchen blev det nu tidig middag. Dags för Steak Okinawa Style, vilket innebar en rejäl entrecote på 250 gram och traditionellt västerländska tillbehör, den inledande grönskassoppan undantagen. Köttet, som tydligen importeras från Australien, var mört och blodigt. Kalas, både för gommen och plånboken.


Dags att fara tillbaka till Tokyo för en sista arbetsdag. Incheckningen till flyget gick så snabbt och smidigt att vi hann slappa i loungen nästan två timmar. Strax före midnatt kändes det sedan skönt att vara framme på hotellet och få ta sig en välbehövlig dusch.

Shurislottet och norra Okinawa

Gårdagen avslutades med regn och tidigt imorse trummade det fortfarande på utanför hotellfönstret. Vid tiotiden, när vi drog från hotellet har det ljusnat på himlen och solen tittar nästan igenom. Vid Shurislottet, Shurijo, öppnade sig dock himlen igen och regnet började vräka ner. Äntligen väder som lever upp till årstiden!


Från Shurislottet härskade riket Ryukyus kung under flera århundraden (Okinawa kallas fortfarande Ryukyuöarna), ända fram tills riket införlivades i Japan under 1800-talets senare hälft. Slottsområdet består av flera områden med spännande historia. Maffigast var rummet där kungen talade till folket vid nyårsfirandet, med en väldig tron och vackra utsmyckningar. Men också enklare delar av slottet var väl värda besöket, som traditionella rum för tecermonier och lokaler för mer officiella göromål.

Ännu tyngre regn kantade vägen vidare norrut på Okinawaön. Målet för utflykten var bästa pizzastället i trakten, Cafe Kajinho, beläget i Motobu med fantastisk utsikt över Östkinesiska havet. Efter att ha åkt förbi åtskilliga nudelrestauranger och en närapå bortregnad liten väg uppför djungelbeklädda sluttningar var vi framme. Pizzan, på Kawas inrådan blev det en vackert röd fruktdrink till, var verkligen något extra, inte minst för att vi var så vansinnigt hungriga. Innan vi hinner tillbaka till bilen går mitt paraply sönder och regnet fortsätter att vräka ner. Men på vägen tillbaka till Naha via Nago lättar det på lite. Vågar man hoppas på bättre väder imorgon?

Leenden överallt

Så snart någon tittar upp och ser att man är västerlänning så möts man av ett stort leende och en lätt bugning. Folk är så artiga att man snabbt inser hur lite av artigt beteende man ser hemma i vanliga fall. Men, artighet ser olika ut på olika platser och om jag bemöttes på japansk manér på Linköpings gator och torg skulle jag nog bli misstänksam. Inte här, dock. Istället känner jag mig välkommen och inte så utanför som jag annars skulle.

Habu, det är ormsprit det. Kawa, min ständige följeslagare på äventyren den här veckan, lurade in mig i en spritbutik här i Naha, Okinawas huvudstad. Habu påminde lite om stark bitter, men inte fullt så smakrik. Spriten framställs genom att låta giftormar ligga och dra i spriten många år, minst tio enligt Kawa, innan den går att dricka. Varken gott eller vidrigt, däremot inte alls odrickbart.

Okinawa ligger två och en halv timme söder om Tokyo med flyg. Första halvtimmen ligger Fuji mäktigt och vackert till höger om planet (Kawa checkade in mig på fönsterplats; man tackar!). Subtropiskt klimat innebär för dagen drypande fuktig luft, varmt men inte hett och mulen himmel. Enligt Kawa ska vi vara glada för att solen gömmer sig, det blir väldigt hett inne i Naha annars.

Den gode Kawa hade självklart några ess i skjortärmen, hans fru kommer från ön så han har haft chansen att lära sig de lokala pärlorna. Först, en restaurang med Okinawa-käk och Awamori som specialitet. Vi åt flera lokala maträtter typ tofu med jordnöts-olja, goya, en lokal tempuraviarant med potatis, och sist men inte minst purfärsk ananas. Maken till ananas har jag aldrig smakat, saftig och med en aning kokoston - makalöst läckert. Värt att nämna med stället är att personalen var superbt servicevänlig (jag tyckte syskonparet som serverade påminde om barnboksfiguren Plupp) och awamorin extraordinär. Kawa känner ägaren till stället, som ligger vid sidan om turiststråken och därmed är billigt och bra, som kändes sig stolt över att få se Kawa med svenska gäster ännu än gång. Tack vare det fick vi inte bara en skål, utan till och med två, av husets allra finast awamori, lagrad tjugo (20) år på krus före servering. Ljuvligt!

På vägen tillbaka till hotellet trodde jag att Kawa skulle handla lokala drycker, men stället var en sake- och awamoribar med en ägarinna som var "svårhanterlig" (tänk Seinfelds Soup Nazi för att förstå vad jag menar). Fram med först 10-årig, sedan 15-årig, awamori av styrkan 30% som enligt japanska mått är väldigt starkt. Så här dags på kvällen var jag böjd att hålla med. Till detta små tilltugg, typ Okinawa-tapas. En upplevelse värd hur mycket som helst. Tack Kawa!

Sol i regnperioden

Hoppsan! Om gårdagen levde upp till "årstiden" (d.v.s. regnperioden) så gör den här dagen inte det. Solen skiner och kvicksilvret närmar sig 30, Tokyo visar upp sitt somriga ansikte. Men uniformen är ändå mörk kostym, vilket jag kan intyga är rätt svettigt. Efter åtta timmar i ett konferensrum med fönster på solsidan av huset var det skönt att komma ut på gatan och andas in lite avgasmättat syre. Läskande iste finns i varuautomater som står i varenda gathörn, hela och rena, fria från allt vad klotter och förstörelse heter.

Sen, efter kvällens möten, dags för sushi. Jag hade hört att svensk sushi är väldigt bra och lik den som serveras i Japan, men mina förväntningar överträffades ändå. Med råge. Visserligen inser jag nu att sushin hemma i Linköping visst är bra, men det återstår ändå lite för att nå upp till godbitarna jag bjöds ikväll. Restaurangen, Tsukuji, låg nere vid fiskmarknaden med samma namn, bland massor med andra liknande matställen. Suhikocken lagade bitarna inför våra hungriga ögon, bitar som valdes ut med omsorg av mina japanska vänner för att imponera på (eller kanske försöka tvinga fram någon slags grimas hos) den gänglige svensken. Nåväl, efter inledande sashimi av olika slag och tempura på bläckfisk följde den ena biten nigiri efter den andra; laxrom, pilgrimsmusslor, någon ansjovisliknande småfisk, ål, krabbhjärna, syrad bläckfisklever (påminde lite om surströmming) och andra mer eller mindre bekanta varianter på en lång rad. Som pricken över i:t fatöl, Shōchū och grönt te, Gyokuro. Fräscht, spännande och mycket, mycket läckert.

Imorgon ... Destination: Okinawa.

Det regnar i Tokyo

Det har pirrat i magen inför den här resan. Första gången i Japan, första gången i Asien till och med, och dessutom på egen hand. Nåväl, resan gick bra, men 22 timmar på väg (tåg, flyg via Amsterdam, tåg och taxi från Narita till hotellet) frestar ändå på. Men även om dagen gick till förberedelser inför morgondagens möte, om än i sömngångartempo, så hann jag med att se lite av regnigt Tokyo (betonar "lite").

Lunchen blev en överaskning. Jag gick in på ett ställe som verkade trevligt, japaner ville i vart fall äta där, men som saknade engelskspråkiga menyer (som så många andra etablissemang) och bad om något gott. Grillad lax, ris, picklad gurka och ytterligare någon obestämbar inläggning var både gott och prisvärt (cirkus femtilappen inklusive iste).

Promenaden, för att låta maten sjunka undan, gick genom Shibaparken till Tokyo Tower; en kopia på Eiffeltornet något högre än förlagan. Parken var mysig och huserade ett rökelsedoftande .
tempel, kopian bara en kopia (i alla fall från marken).

I Tokyo finns pubar av brittiskt stuk. Efter ett par timmars arbete på hotellrummet satt det fint med en en Kirin (på fat) och nötter. När jag insåg att kurret i magen åter igen var hunger, fick det dessutom bli en Fish & Ships ackompanjerad av en ale (Bass, också den på fat).